Open/Close Menu Alain Daniélou official site

Alain Daniélou föddes i Neuilly-sur-Seine (Paris) den 4 oktober 1907.

Hans mor, Madeleine Clamorgan, som är ättling till en mycket gammal normandisk adelsfamilj har en brinnande katolsk tro, grundlägger en andlig orden och de kända « Sainte Marie » lärdomsanstalterna ; hans far, som är en antiklerikal politiker i Bretagne, blir minister flera gånger. Hans bror, som går i kloster, blir utnämnd till kardinal av påven Paul VI.

Alain Daniélou tillbringar sin barndom på landet med informator, ett bibliotek och ett piano. Där upptäcker han musik och målning. Sedan reser han till USA (Annapolis College). Han säljer sina tavlor, spelar piano på biografer med stumfilmer. Han åker tillbaka till Frankrike och studerar sång med Charles Panzera, klassik dans med av Nicolas Legat (Nijinskis mästare), komposition med av Max d’Olonne. Han framträder i recitaler och i utställningar.
Alain Daniélou var en stor idrottsman. Han blev mästare i kanot. Han var också en duktig förare av snabba bilar. 1932 företar han sig en utforskningsresa i afghanska Pamir. 1934 kör han ett rally mellan Paris och Calcutta. Han stannar hos Henry de Monfreid på hans lantegendom i Obock vid Röda Havet. Från 1927 till 1932, deltar han i den konstnärliga förändringen som då fanns och med diktare som Jean Cocteau och Max Jacob, skådespelaren Jean Marais, Diaguilev, kompositörerna Stravinsky, Henri Sauguet och Nicolas Nabokov, författaren Maurice Sachs, etc.
Sedan reser han till Fjärran Östern, genom Nordafrika, Mellanöstern, Indien, Indonesien, till China, Japan och återvänder slutligen till Indien, först hos Rabindranath Tagore, som uppdrar åt honom flera uppgifter till sina vänner (Paul Valéry, Romain Rolland, André Gide, Paul Morand, Benedetto Croce) och utnämner honom till direktör av sin musikskola i Shantiniketan. Sedan drar han sig tillbaka till Benares vid Ganges. I Benares upptäcker han den traditionnella indiska kulturen, med vilken han gör sig förtrogen. Han stannar där i femton år. Han lär sig den indiska klassiska musiken genom Shivendranath Basu. Han spelar vina som en profesionnell. Han studerar också hindi (som han talar och skriver som sitt moderspråk), sanskrit och filosofi genom det största inflytande av traditionen. De introducerar honom till en känd Sannvasi, Swami Karpâtrî. Alain Daniélou översätter några av hans skrifter och blir invigd i riterna av shivahinduismen.
Där fick han sitt namn – Shiva Sharan, som betyder „försvarad av Shiva”. Han blir utnämnd till professor vid det hinduiska universitet i Benares och direktör av den indiska musikskolan 1949. Han brevväxler med René Guénon om de olika filosofiska och religiösa synsätten av shivahinduismen.
Han är mycket intresserad av symbolismen av hinduiska arkitektur och skulptur. Han studerar texter som handlar om detta. Han stannar kvar under lång tid, med Raymond Burnier, i Khajuraho, Bhuvaneshvar, Konarak, men också på flera mindre platser i centrala Indien och Raiputana. Om sina resor gör han en dokumentering med fler än 7000 ljusbilder.
1954 lämnar han Benares och blir direktör för biblioteket i Advars (handskrifter och sanskritiska upplagarna i Madras). 1956 blir han utnämnd till medlem av det Franska Institutet i indologi i Pondichéry, därpå av den Franska Skolstyrelsen i Fjärran Östern, i vilken han har varit hedersmedlem sedan 1943. Han stödjer de politiska rörelserna som kräver att engelsmännen lämnar Indien. Han är förtrolig med familjen Nehru och i synnerhet fru Pandit (syster till Nehru), diktaren Sarojini Naidu och hennes två döttrar. Efter Indiens självständighet, angriper den nya regeringen ortodoxin och låter honom förstå att han skulle vara nyttigare i västerlandet för att visa hinduismens verkliga ansikte. Därför åker han tillbaka till Europa och 1963 grundlägger han det Internationnella Institutet för Komparativa Studier i Musik i Berlin och Venedig. Han anordnar konserter med Asiens stora musiker och ger ut skivsamligar av traditionnella musiker under skydd av Unesco. Han kommer därför att bidra till att ummärksamma den asiatiska konstnärliga musiken i västerlandet. Med hjälp av personligheter som violonisten Yehudi Menuhin och citterspelaren Ravi Shankar, blir hans verksamhet avgörande för erkännandet av Indiens klassiska musik som konst i jämnhöjd med västerlandets musik, och inte som folklor som den dittills hade varit betraktad som.
Han ger ut grundläggande verk om religion („hinduiska polyteismen”), samhället („De fyra sinnena av livet”), musik („nordindiens musik”, „musikalisk semantik”), skulptur och arkitektur („från Indiens medeltid”, „hinduiska tempel”, „hinduisk erotisk skulptur”, „upphöjd erotism”), sagor („Gudarnas boskap”, „Ganges sagor”), en historia om Indien samt en bok om yoga.

Genom hans dubbla kulturer, ger Alain Daniélou möjligheten att betrakta västerlandet „utifrån”, som ibland överraskar. I de två verken „Shiva och Dyonisos” samt „Gudarnas fantasi och människoäventyren” betraktar han problemen med ett förtvivlat västerland som har förlorat sin egna tradition och förskjutit människan från naturen och det gudomliga. Han låter oss upptäcka att det gamla västerlandets riter och utgångspunkter ligger nära shivaismen och att det är lätt att förklara dessa med hjälp av riterna och texterna som bibehållits i Indien.
Sedan hans död, har många verk blivit översatta, i synnerhet till spanska, japanska, holländska, Tamul, bengali och italienska. Han utgav en fullständig översättning av Kâma Sutra (flera än 600 sidor), som fick ett vänligt mottagande av kritiker och publik. Samtidigt gav de Usarna ut de flesta av hans böcker, i synneret hans memoarer „Labyrintens väg” av vilken en fullstaendig version utgavs på franska år 1993 i 16 olika länder.
1987 firade Paris hans 80-års jubileum och vid en föreställning i Espace Pierre Cardin på Champs Elysées med närvaro av Generaldirektören för Unesco och flera andra personligheter inom kultur- och konstvärlden.
De sista åren hade Alain Daniélou återupptagit sin verksamhet målning och fick möljigheten att visa flera utställningar av akvareller på ett galleri Saint Germain des Prés i Paris.
Alain Daniélou har arbetat som musikkonsult för flera filmer av Roberto Rossellini (dokumetar om Indien), av Jean Renoir (den klassiska „Floden”). Flera musikuppdrag som han utförde, användes av många regissörer, koreografer (Béjart för Bakhti bl. a.), av flera radio och TV-produktioner i många länder.
Fyra videoproduktioner utfördes : La Voce degli Dei av den Italienska Schweiska TV (Lugano, 1995), Shiva Sharan av A.M. Masquin (Paris 1987) och det literära programmet Apostrophe (INA, Paris 1981). Alain Daniélou var Officier de la Légion d’Honneur, des Ordres national du mérite och Commandeur des Arts et Lettres. 1981 fick han Unesco/CIM pris för musik ; 1987 den « Kathmandumedaljen » av Unesco. Han var herdesledamot av Conseil International de la Musique, hederspresident av Musikinstitut i Berlin och Venedig, ledamot av Société des Gens de Lettres. 1989 blev han utnämnd till « årets personlighet». 1991 fick han Cervopriset för den nya musiken och utnämndes till ledamot av den Indiska Nationella Musik- och DansAkademin. 1992 utnämnde den Tyska Senaten honom till Professor Emeritus.
Hans böcker utgivas i tolv länder på engelska, eranska, tyska, italienska, holländska, spanska, portugisiska och japanska. Återkommet till Europa delade Alain Daniélou sin tid mellan Rom, Lausanne, Berlin och Paris. Han bebodde ett stort hus i vinodlingarna på Laziobergen nära Rom.
Han dog i Schweiz den 27 januari 1994, och hade bett om bli bränd som en riktig hindu.
Alain Daniélou var en fritänkare som inte tillhörde någon västlig, politisk, filosofisk eller religiös skola. Han motsatte sig de mest allmänna ideologierna, i synnerhet monoteismerna men också marxismen. Han dömde hårt om västerlandet. Han var mån om att respektera alla människor oavsett ras och kultur; och kämpade för ett koherent och harmoniskt samfund av kaster och vägrade jämlikhetssträvande av någon demokrati ; han valde frihet, olikheter och pluralism, allting som gick emot de existerande och moderna trenderna. Hans verksamhet tillförde däremot intressanta idéer till de problem Västerlandet inte hade några svar.
Alain Daniélou var oerhört imponerad och fullständigt övertygad om viktigheten av kulturen och religionen som Hinduismen bjöd. Han har alltid betraktat sig som Hindu och förklarade i sin sista intervju : „Indien är mitt äkta fosterland”.
I sin sista komplettering av sina memoarer, skrev han : Det enda värdet som jag aldrig ifrågsätter är det av lärdomar jag fick från shivaitiska hinduismen som vägrar all dogmatism, därför har jag inte hittat något alternativt tänkesätt som varit så klart och med ett sådant oerhört djup vad gäller både mening och insikt, i omfattningen av de gudomliga och av världens strukturer.

Translation : David Thépaut, second reading : Bo Crichton


© FIND Foundation

design: Takk.studio - development: Archipel Studios

error: Content is protected / Contenu protégé